har en fråga till er läsare,

tror ni att allt sker av en anledning? Att varenda liten sak som sker faktiskt formar det liv vi lever?

Jag hoppas och tror att det är så. Att alla hemska och jobbiga saker man går igenom i sitt liv faktiskt kommer leda en till något riktigt bra. Ändå så kan jag känna att livet sviker oss ibland, när man tycker man är som lyckligast. Just då, när man står högst upp är man som mest sårbar, man står högst upp på ett högt berg och är ett snedsteg ifrån att ramla ner till den kalla och hårda marken igen. 

Jag är lycklig just nu, jag känner mig glad och är omgiven av massor av fina människor. Trots det är jag rädd att förlora det. Jag är rädd att en yttepytte liten händelse eller sak ska ta allt ifrån mig. Jag har svårt för att lita på livet helt enkelt. Jag tror att människor som funnits i mitt liv förut eler fortfarande finns där har format mig. Trots att jag har svårt att lita på folk har jag gång på gång tvingat mig själv till att göra det och har även gång på gång blivit sviken. Men om alla hemska minnen formar ens liv till det bättre och gör en starkare kanske saker som hänt gör mig till en bättre människa, det kanske tillochmed leder mig till det livet jag alltid drömt om. Vägen dit är bara lite krokig. Men just nu är jag lycklig, så jag har bestämt mig för att vara lycklig nu. Ta allt som det kommer och hoppas på det bästa, för jag tror att vad som än händer, vare sig det leder till tårar eller ett leende, kommer det styra mig i rätt riktning i mitt liv. Så för stunden, är jag glad.

Inte haft något intressant att blogga om på ett tag, behövde bara skriva av mig lite.